Olycklig kärlek
Jag ville absolut inte det här. Jag ville inte att du skulle fara. När jag bad dig gå så kändes det som att hela mitt hjärta slets itu. Jag ville leva hela mitt liv med dig. Jag önskade varje dag att det skulle bli bra. Att du skulle förändras, mogna och inse att du kanske gjorde fel som inte brydde dig om personerna som älskade dig mest, din flickvän och din dotter, Vi har ändå spenderat flera flera år tillsammans och känt varandra nästan hela livet. När det till slut blev VI så kändes allt så rätt. Jag trodde att det alltid kommer vara vi, att vi var menade för varanda. Det fanns inget annat i mitt huvud. Men på senare tid blev du så kall, så respektlös. Du brydde dig inte om oss. Du frågade inte vad vi hade gjort efter du varit ute och supit en hel helg. Du kunde inte ringa och säga vars du sov eller att du saknade oss.
Istället satt jag hemma och grät av oro för dig. Försökte att inte visa hur dåligt jag mådde till våran dotter. När mina kompisar frågade om dig sa jag att vi pratat och att allt var okej, att du snart skulle komma hem. Du kom aldrig. Du ringde aldrig. Du kom när det passade dig. Utan att alls tänka på att jag satt hemma och grät. Din dotter är fortfarande för liten för att förså. Jag hoppas hon aldrig heller kommer veta hur du varit mot oss. Jag kommer aldrig berätta.
Jag vill inte att hon ska veta hur elak och självisk far hon har. Inte heller hur dåligt du fått hennes mamma att må.
Jag är bättre än så.
Jag vet att du älskar hon. men jag vet inte varför du beter dig så här?
Jag vet inte heller hur jag ska klara ett liv utan dig.
Du och våran dotter är ju mitt allt. Mitt liv.
Du vet inte om alla nätter jag gråtit mig till sömns på grund av dig. Du vet inte hur många sömnlösa nätter jag spenderat på att bara tänka och undra var du är och vad du gör. Om du har det bra. Om det har hänt något.
Du vet inte därför att jag inte berättat det till dig. Jag ville vara stark. Jag ville att du skulle tro att jag var stark.
Men jag orkade inge mer.
Alla dina känslokalla ord. Dina blickar. Dina små elaka kommentarer. (När vi är med vänner så jag måste skratta för att inte visa att det kändes, fast jag egentligen ville gömma mig och gråta)
Din ignorans, respektlöshet.
Jag tvättar dina kläder. Jag diskar din disk. Jag plockar bort det du lämnar efter dig. Jag bäddar din sida av sängen. Jag lagar din mat. Jag tar hand om din dotter. Förtjänar inte jag lite grann av din kärlek? Förtjänar jag ingen respekt?
Våra familjer är bra vänner, sedan lång tid tillbaka, innan våran tid. Vad ska dom säga? Jag vågar inte berätta. Alla trodde att det alltid skulle vara vi. Även jag.
Jag älskar dig så att det gör ont i hela mig. Jag bara skakar och undrar HUR SKA JAG KLARA DET HÄR? Jag vill kunna gå vidare. Jag vet inte om jag kan. Jag är svag för dig. Några ord och jag är din slav igen.
Istället satt jag hemma och grät av oro för dig. Försökte att inte visa hur dåligt jag mådde till våran dotter. När mina kompisar frågade om dig sa jag att vi pratat och att allt var okej, att du snart skulle komma hem. Du kom aldrig. Du ringde aldrig. Du kom när det passade dig. Utan att alls tänka på att jag satt hemma och grät. Din dotter är fortfarande för liten för att förså. Jag hoppas hon aldrig heller kommer veta hur du varit mot oss. Jag kommer aldrig berätta.
Jag vill inte att hon ska veta hur elak och självisk far hon har. Inte heller hur dåligt du fått hennes mamma att må.
Jag är bättre än så.
Jag vet att du älskar hon. men jag vet inte varför du beter dig så här?
Jag vet inte heller hur jag ska klara ett liv utan dig.
Du och våran dotter är ju mitt allt. Mitt liv.
Du vet inte om alla nätter jag gråtit mig till sömns på grund av dig. Du vet inte hur många sömnlösa nätter jag spenderat på att bara tänka och undra var du är och vad du gör. Om du har det bra. Om det har hänt något.
Du vet inte därför att jag inte berättat det till dig. Jag ville vara stark. Jag ville att du skulle tro att jag var stark.
Men jag orkade inge mer.
Alla dina känslokalla ord. Dina blickar. Dina små elaka kommentarer. (När vi är med vänner så jag måste skratta för att inte visa att det kändes, fast jag egentligen ville gömma mig och gråta)
Din ignorans, respektlöshet.
Jag tvättar dina kläder. Jag diskar din disk. Jag plockar bort det du lämnar efter dig. Jag bäddar din sida av sängen. Jag lagar din mat. Jag tar hand om din dotter. Förtjänar inte jag lite grann av din kärlek? Förtjänar jag ingen respekt?
Våra familjer är bra vänner, sedan lång tid tillbaka, innan våran tid. Vad ska dom säga? Jag vågar inte berätta. Alla trodde att det alltid skulle vara vi. Även jag.
Jag älskar dig så att det gör ont i hela mig. Jag bara skakar och undrar HUR SKA JAG KLARA DET HÄR? Jag vill kunna gå vidare. Jag vet inte om jag kan. Jag är svag för dig. Några ord och jag är din slav igen.
